Heraldik

Heraldik är läran om heraldiska bilder, det vill säga om va­pen. Ordet heraldik kommer av medeltidslatinets heraldus, »härold, utropare«. Heraldik är med andra ord det som härolderna är kunniga i, det som de ägnar sig åt att beskriva (utropa). På mer än ett vis är heraldik någonting som utro­pas. En heraldisk bild är en utsaga, ett slags påstående - fast i bild. Det som sägs eller uttrycks i bilden är ett tecken på ägarens identitet. Ägaren är en individ eller en samman­slutning av människor, till exempel en släkt, en församling, en förening, ett företag, en myndighet, en kommun, en land­skap eller en nation.

Ordet heraldik används inte bara om läran, den teore­tiska förståelsen av bilderna. Det används ofta litet slar­vigt även om själva objektet, det som läran handlar om, det vill säga vapenkonsten, förekomsten av heraldiska bil­der.

Vapen

Ett vapen består av ett sköldemärke, som återges på sköl­den, och en hjälmprydnad, som sätts ovanpå hjälmen. (Territoriella och andra icke-personliga vapen uteläm­nar oftast hjälmen med dess tillbehör.) Man utgår alltid ifrån att ett vapen åtminstone i tanken ska kunna använ­das på det sättet. Men vapnet behöver inte nödvändigt­vis sköld och hjälm för att ändå kännas igen som ett så­dant. Ett vapen är i grund och botten en bild som är ut­formad i enlighet med det heraldiska bildspråket och kännetecknas av nedanstående egenskaper vad gäller funk­tion, innehåll och stil.

Funktion

Bilden har en dekorativ funktion. Den är också ett tecken på sin ägares identitet, varför den måste kunna särskiljas från andra bilder. Strävan efter originalitet i kompositio­nen är därför viktig.

Bilden är fast associerad till sin ägare över tid.

Innehåll

Bilden ska kunna beskrivas så enkelt att alla kan förstå hur den ska ritas/tecknas/avbildas. Till exempel är lilla riks­vapnet enligt lagtexten en blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

I bilden eftersträvas kontrastverkan mellan de ingående tinkturerna. Denna strävan har utvecklats till en fastlagd norm som kallas tinkturregeln och som beskrivs närmare längre fram.

Stil

Bildframställningen är stiliserad. Bilden av en ros eller ett le­jon är inte en naturtrogen avbildning utan en ikon för dem. Avbildningen är förenklad men har samtidigt kännetecknande detaljer (foderblad, klor, tunga) som är väsentligt förstorade.

Framställningen är ofta traditionell. För många mär­ken som har varit vanliga sedan lång tid, såsom just rosor och lejon, finns ett invant mönster för hur de framställs. Rosor avbildas med fem kronblad och lejon med ett egen­artat utseende.

Bilden har silhuettverkan. Färgerna är så starka, klara och mättade som möjligt. Tillgänglig yta fylls ut väl. Tydlighet och slagkraftighet eftersträvas.

Ett vapens beståndsdelar

Ett fullständigt släktvapen består som redan har nämnts av två huvuddelar, sköldemärke och hjälmprydnad.

 

Sköld

På skölden är den viktigaste delen av vapnet uppmålat, näm­ligen sköldemärket. Formen på skölden har inte med själva vapnet att göra, utan den kan varieras från gång till gång i olika bildframställningar.

Hjälmprydnad

Hjälmprydnaden är den näst viktigaste beståndsdelen i ett släktvapen, men den behöver inte alls vara lika särskiljande som sköldemärket.

Hjälm

Hjälmens praktiska funktion i en heraldisk bild är att bära upp hjälmprydnaden. På hjälmtypen avläses om ägaren är adlig eller ofrälse. Adeln har i Sverige ensamrätt till öppen hjälm, även kallad bygelhjälm, medan alla andra skall an­vända sluten hjälm. I Danmark och Norge är inte detta re­glerat.

Hjälmtäcke

Hjälmtäcket är ett tygstycke som hänger ned från hjälmen och har en dekorativ funktion. Tygstyckets flikar skapar i bild ofta en konstfull flankering av sköldens sidor. Hjälm­täcket är i regel ett heraldiskt färgat tygstycke med ett fo­der av metalltinktur.

Hjälmbindel

Hjälmprydnadens fäste i hjälmen döljs av en hjälmbindel, som också håller hjälmtäcket på plats. Den består av tyg­stycken av samma tinkturer som hjälmtäckets, som har virats samman och knutits ihop baktill. I bild brakar fem till sju vindlingar vara synliga.

Hjälmprydnad och hjälmbindel kan i bild framställas utan hjälm och sköld. Hjälmbindelns ändar syns då ibland nedhängande under hjälmprydnaden. Ibland används or­det krest om denna övre del av ett vapen.

Valspråk

I bild kan ett valspråk textas på ett band under skölden, i regel på modersmålet eller på latin. Valspråk fastställs ofta samtidigt som vapen och nämns då i vapnets blasonering. Bandet färgsätts av de tinkturer som dominerar i vapnet.

Vapenbeskrivning

Ett vapen fastställs till sitt innehåll i ord genom en vapen­beskrivning, även kallad blasonering. Verbet blasonera, »be­skriva (eller måla) en vapensköld«, är ett lånord från tys­kan och franskan.

En särskild terminologi har utvecklats genom tiderna för att underlätta blasoneringen och göra den så precis och nog­grann som möjligt. De olika återkommande märkena och olika kompositionsgreppen har alla sina specifika benäm­ningar.

Höger och vänster är i en vapenbeskrivning omkastade, eftersom ett vapen alltid beskrivs från bärarens sida. För att slippa termerna »heraldiskt höger« och »heraldiskt vänster« använder man de latinska orden dexter och si- nister.

En vapenbeskrivning utgår alltid från en tom sköld­yta som lager för lager byggs på till dess att ett helt va­pen är beskrivet. Till höger visas detta steg för steg med släkten Gjötterbergs vapen som exem­pel.

Tinkturer

Färger och vissa mönster kallas tinkturer. Det finns tre tinkturslag (eller fyra, om man räknar naturfärg):

Metaller: Guld, Silver

Färger: Rött, Blått, Svart, Grönt, Purpur

Pälsverk: Hermelin, Gråverk

(Naturfärg)

Guld och silver är heraldikens termer för gult och vitt. I framställning används oftast gul och vit färg, men man kan också välja guld och silver eller färger som ser metal­liska ut.

Färgerna anges ovan i ungefärlig ord­ning efter hur frekventa de är. Rött och blått är många gånger vanligare än svart och grönt. Purpur förekommer bara i nå­gon handfall svenska vapen.

Hermelin är benämningen på vin­terpälsen från djuret med samma namn, med påsydda svarta svansspetsar. Svansspetsen stiliseras på olika sätt till en figur, som i sig är ett heraldiskt märke, en hermin.

Gråverk är sammansytt av vinterpälsar av ekorrar som lagts i rader med varannan pälsbit uppåt och med pälsen omväxlande utåt och inåt. Om inget annat anges så är färg­sättningen silver och blå.

Under medeltidens slut och under nya tiden fram till 1900-talets början användes ofta så kallad naturfärg. Till exempel kan en människofigur avbildas med hudfärg och en björn med brun päls. Så kan i regel göras när vapenbe­skrivningen inte fastställer någon viss färg för ett visst fö­remål. I nya vapen används helst inte naturfärg. En natur- trogen färgsättning är emot heraldikens fantasilust. Ett märke kan ha vilken som helst av de heraldiska tinkturer- na, inte bara den som ligger närmast verkligheten.

Tinkturregeln

Ett av de grundläggande kriterierna för att en bild ska vara heraldisk är att den uppfyller den så kallade tinktur­regeln. Den innebär att färger och metaller ska så långt som det är möjligt omväxla med varandra och inte ligga intill varandra. Ett metallmärke ska ligga på färgbotten, och vice versa.

Skälet är i grund och botten ren optik. Metall på me­tall på en sköld blir i solen till en enda solreflex, medan till exempel ett rött lejon på blå botten är svårtytt på långt håll.

Pälsverk kan läggas mot såväl metall som färg. I den mån naturfärg förekommer i äldre vapen kan den också använ­das så.

Skraffering

I vapenböcker är det viktigt att förmedla vilka tinkturer ett vapen har trots att man bara har svart tryckfärg. Man kan i sådana situationer tillgripa så kallad skraffering, en inter­nationellt gångbar färgkodning med streck och prickar som symboliserar de olika tinkturerna. Den uppfanns i Frank­rike i början av 1600-talet.

 

 

 

 

 






Skraffering är enbart ett hjälpmedel. Förr var det vanligt att folk trodde att skraffering hörde till svartvita vapen­framställningar. Därför ser man ofta streck och prickar i vapenbilder under 1700- och 1800-talen, i många fall även när bilden är i färg. Kodningen är inte motiverad någon an­nanstans än i svartvita vapenböcker där plats inte finns för vapenbeskrivning i text.




Text och illustrationer är hämtade ur boken Heraldiken i Sverige (Historiska Media 2001) , skriven av Magnus Bäckmark och Jesper Wasling. Magnus Bäckmark har givit sitt generösa medgivande till användandet på denna sida.